Veckans ord...

....blir en vinterdikt. Vinter och kylan håller sig kvar här i Närke, skönt med snö, det ser trevligt ut när man sitter och tittar ut, blir ljusare och vackert när det ligger som ett täcke över all slumrande växtlighet. Man vet att det är vinter, vi myser inne med tända lus, varmt kaffe och värme i våra hjärtan till varandra!

Vintervisa

Redan fåglarne ha flytt

för de barska vinternätter,

och kring städer och kring slätter

drifvor hopat sig på nytt.

På min ruta, isomfluten,

föds en frostros i minuten:

hör, det smäller uti knuten!

Hunden sig för kölden drar.

Här är skyndsamhet af nöden:

Låt´oss blåsa lif i glöden!

Låt´oss hålla värmen kvar!

Vandrare, till hemmet gå

för att härdens trefnad söka!

Kölden brukar jämt sig öka,

när som veden sprakar så.

Dock, jag vet att modig te mig:

Rosa, pälsbeklädd och klemig,

skall en ljuflig fristad ge mig

under vinterns kulna dar.

Men hvad du är kall, min lilla!

Sätt dig i mitt knä!-- Sitt stilla!

Låt´oss hålla värmen kvar!

Vinterdagen bleknar bort.

Övfer snön styr natt sin kosa.

Kärleken oss gynnar, Rosa--

För vår skull är dagen kort.

Se, en vän och hans väninna!

Vi bli flere, kan jag finna.

Dubbelt klar skall glädjen brinna!

Var välkommet, unga par!

Kölden flyr för vänskapsflamman:

Omkring brasan tätt tillsamman,

låt´oss hålla värmen kvar!

Lampan tändes, och dess sken

ysterheten gränser skrifver.

Rosa oss ett tecken gifver:

bordet väntar, dukadt re´n.

Och nu kommer vännen trägen

fram med mången gammal sägen:

än om röfvare på vägen,

än om troll till ord han tar.

Punschen ryker snart i bålen,

hela laget rundt går skålen:

låt´oss hålla värmen kvar!

Mörka vinter, kall och rå!

Du i hvitt naturen kläder.

Dina bistra nordanväder

tysta ej vår sång ändå.

1

Medan spiselglöden kolar,

fantasien nejder målar,

där en vårlig himmel strålar,

och där kärlek hemvist har.

Till dess åter rosor blomma,

låt´oss dörrarne tillbomma!

låt´oss hålla värmen kvar!

Carl Snoilsky

//Marie-Helén Vintrosahemmet