Inför Treserva och veckans ord...

informationen om vårt nya datasystem fortsätter för oss personal inom kommunen. Idag var undertecknad där, känns bra med det nya systemet som ska bli mer lättarbetat för oss personal! Innan vi gick hem läste vår utbildare en dikt för oss. Det är en dikt som man läst många gånger genom åren och som brukar läsas upp på olika utbildningar och föreläsningar, den är vacker och tänkvärd, tänkte att den får bli veckans ord...



Dikten är skriven av en kvinna, som inte såg ut att
intressera sig för omgivningen utan bara satt och stirrade ut genom fönstret
 på Servicehuset där hon bodde. När hon var död ,
fann man denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni systrar.

        Vad ser ni systrar, vad ser ni säj.

Förklara vad ni ser när ni ser på mej.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

Osäker om vanor, med frånvarande blick.

Som spiller ut maten och inte ger svar

 när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör

Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

Som viljelöst låter er göra hur ni vill,

Med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mej säj?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej.

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still.

Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,

Som älskar mej och min syster och bror.

En sextonårs flicka smäcker och grann,

Med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo - mitt hjärta slår volt,

Vid minnet av löften jag givit och hållit.

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små

Som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort

Och hjälper varandra i smått och stort.

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,

Men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,

åter har vi småttingar min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mej, min make är död,

Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt,

Men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig

Får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna,

Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta.

Och jag älskar och lever om livet på nytt.

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt

Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej

Bara en knarrig gammal gumma.

 Kom närmare, se Mej.

//Marie-Helén Vintrosahemmet