Minne
Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig --
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig --
det gudarna give.
//Marie-Helén Vintrosahemmet
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar