Den blomster tid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens stråla närma,
och allt blir återfött.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.
Man hörer fåglar sjunga
med månghanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!
Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
uppvärm vårt sinnes köld.
Giv kärlekseld i hjärta
men dämpa lustans brand,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.
Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
med all dygders tal.
Av Sion må hon fuktas
med nådens dagg, att hon
förskönas och befruktas
som ros på Libanon.
Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land.
Giv oss nödtorftig föda.
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar