...blir en vårdikt av Ingegerd Ahlin.
Våren födes
Det kvider
i regnvåta grenar.
Det suckar
bland droppande snår.
Det klagar
från blekgula vassar.
Det skälver
i kärrmarkens sår.
Det ekar av längtan
bland bergen.
Det ropar av oro
kring sjön.
Ur skymningens
blekblåa dimmor
går livets,
går vardandets bön,
bär födandets
sprängande smärtor
i tusende
mörka ackord
mot drömmande
gåtfulla stjärnor,
kring aningsmjuk,
bävande jord.
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar