ännu en dikt av Dan Andersson.
Barndom
O, barndom, o gyllene drömmartider.
Då världen var solljus och hoppfull och god!
Hur ofta när ensam och tröstlös jag lider.
Jag dricker mig glömska ur minnenas flod.
Då lever jag saligt i drömmarnas rike.
Med borgar och slott och all världens glans.
Där varje kamrat är min bror och min like.
Och nymferna tråda sin ystraste dans.
Där finns för min lycka ej stängande hinder.
Ej bommar som spärra för frihetens färd.
Vad mera om nuet med villkor mig binder?
Jag lever som fordom i barndomens värld.
Och trött vill jag stanna i hembygdens dalar.
Och sött vill jag sova på blommande ljung.
Och säll vill jag drömma om himmelens salar.
Där döden är dräpt och man evigt är ung.
O, låt mig solen mot nedgången hastar.
Få slumra en gång som i barndomens dar!
Så sjungen då, granar, så jublen då, trastar.
Ty nu är jag liten som fordom jag var.
Jag lutar mitt pinande huvud mot stammen.
Och drömmer mig bort ifrån tvivel och strid.
Så susen då, björkar, ett viskande amen.
Så somnar jag in i evighetens frid.
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar