blir en mycket vacker, gripande och tänkvärd text. Det är Ann Z Allan som skrivit den om sin demens sjuka mamma.
Jag såg något i dina ögon, mamma.
"Min mamma finns inte längre.
Hon finns inte, för hon blev till jord och himmel.
Möjligen är det så att hon har flyttat in i mig. Kanske finns hon, fast hon inte syns och andas.
Kanske sitter hon där inne i mitt energicentrum och hejar på mig och stärker mig när jag som
mest skulle behöva just en mamma.
Jag vet inte. Men omöjligt är det inte.
Det vore åtminstone likt henne.
Min mamma var inte enbart min mamma, Hon var också min bästa väninna.
Det är svårt att mista en nära. Ännu svårare är det att förlora någon som fortfarande rör sig, äter,
sover och andas.
Min mamma gjorde allt detta. Hon rörde sig, åt, sov och andades. Men plötsligt en dag var hon
inte längre densamma. Hon var inte den mamma som jag varit så grundmurat, ända in i den
djupaste själen, van vid. Den mamma som jag sedan den morgon jag yrvaket blickade ut ur
hennes sköte, hade växt upp tillsammans med.
Hon förändrades. Och jag kunde inte riktigt nå henne.
Mamma blev dement. Hon lämnade mig fast hon talade till mig, fast hon sjöng för mig, fast hon
höll min hand, fast hon skrattade tillsammans med mig och åt mitt bröd.
Långsamt, mycket långsamt förändrades hon till att bli någon som varken hon eller jag kunde
greppa.
Jag förlorade min mamma redan då hon var i livet. Mamma förlorade till och med sig själv. Hon
förändrades, och blev en annan..."
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar