...blir en dikt av Karin Boye.
Den stunden
Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden --
då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar