...och livets slut. Det är något vi alla vet, att den dagen kommer, när livet tar slut...men det är alltid svårt att acceptera, även fast det kan kännas som en befrielse när någon är svårt sjuk. Det är en älskad och kär person som lämnar oss...
Det har varit många farväl här hos oss nu under en period. Tar tröst av en fin dikt av Bo Setterlind "Döden tänkte jag mig så", där han liknar döden vid en gammal odalman och sig själv som en liten harpalt som lyfts upp i odalmannens korg, där den slutligen somnar.
Veckans dikt
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens unge, när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat började han gå
Döden tänkte jag mig så
//Marie-Helén Vintrosahemmet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar